Tass & Tyg

Nu är det 3,5 månader sedan Tuss dog.
Tiden har gått fort och långsamt på samma gång.
Det finns fortfarande stunder som jag får svårt att andas bara jag tänker på att hon är borta.
Jag drömmer ganska ofta mardrömmar om hur det gick till när hon dog, hur hon helt oväntat trillade ihop och slutade andas. Det var ju väldigt odramatiskt sätt att dö på, inget blod eller så. Men samtidigt är det ändå omväldigande och traumatiskt att se den bästa vuxna person man vet bara ... dö... rakt framför en.

Hela mitt liv och förutsättningar förändrades på 5 minuter. Väldens blev verkligen en helt plats annan att finnas på efter hon försvunnit, en på många sätt tommare, läskigare och ensammare plats.
Ibland drömmer jag att hon kommer tillbaka och skrattar och frågar varför jag är ledsen, och att hon bara lurades... undrar om det är normalt *fundera*

Eftersom min älskade lilla bebis kom precis dagarna innan är det på många sätt annorlunda även till det bättre... hon finns ju här.. men det blir så konstigt eftersom de lixom bytte plats... den ena kom - den andra gick... Och båda är de som stod resp. står mig närmst, vid sidan om Alba såklart.
Ofta när jag är som lyckligast över bebisen börjar jag gråta av att Tuss inte får vara med och dela det så som vi delade varje steg i Albas utveckling. Tuss hade älskat min tjocka glada lilla bebis!

Det är skönt att dela saknaden med Alba, samtidigt som jag helst hade hoppats på att hon slapp uppleva något sådant här, så tidigt i livet. Hon vinkar ibland till himlen och pratar med Tuss, och idag ville hon inte gå på loppisen - "vi kan inte gå på loppis när Tuss är död". Så vi gick inte dit...

Det var allt... inget kul at läsa jag vet, men jag skriver ingenannan stans och vill gärna komma ihåg mina känslor.. så jag kan kolla tillbaka sen o försäkra mig om att det går framåt :p